Om boken: 2022 / Leonid Zorins sena prosa (1924–2020) skrevs av en man som var över 90, men detta är verkligen prosa, och inte bara memoarerna från en författare som har sett och upplevt mycket, en berömd dramatiker vars pjäser pryder teaterscenen till denna dag, utan den underbara filmen "Pokrovsky Gate", filmad baserad på hans manus, är fortfarande älskad i många generationer. Det skulle inte vara en överdrift att säga att detta är intellektuell prosa, full av de viktigaste frågorna - om människans väsen, om vardagsliv och högtider, om framgångar och misslyckanden, om historiens knep, om kärleken, om döden. det tillvägagångssätt och oundviklighet som författaren känner allt starkare för, skapar en speciell existentiell spänning i boken. Och naturligtvis om kreativitet, och mer specifikt om skrivande, som enligt Zorin är lycka, hårt arbete och ett mysterium, som han aldrig tröttnar på att reda ut, titta in i sig själv, på sina förmågor, på sitt omättliga kreativa missnöje. Förutom noveller innehåller boken också de allra sista anteckningarna som hans son valt ut, som författaren behöll till slutet av sina dagar och som representerar en speciell genre, aforistisk och extremt rymlig, som låter dig känna det naturliga, som att andas , dagligt arbete med att förstå livets slut.